BAROCKEN
ca. 1600 – 1700-talet.
Barocken ville framhäva rymd, djup och rörelse genom perspektiv, ljus och skogseffekter. Där stor vikt lades vid att måla klädesplagg med ljus och skuggor tydligt. Man använde ofta murriga och mörka färger.
Barocken kan sägas ha sitt ursprung i den s.k. manierismen i 1500-talets Italien. Manierismen är en stilform som härstamma från italienskans ”maniera”, som ursprungligen betyder "stilfullhet" och betecknar grace, jämvikt och harmoni. Konstnärsfamiljen Carracci skapade på 1580-talet en konstnärsuniversitet i Bologna, som kom att bli förebilden för alla senare större skolor och universitet. Den blev en skola med en frodig och pompös stil och som blev inledningen på den stil som vi senare kommit att kalla för ”barock”. |
Stilen och begreppet barock användes och kännetecknas först av en annorlunda och dramatisk konst under främst 1600-talet, där man främst använde överdrivna och bisarra former när det gäller både såväl bildkonst som arkitektur. Men efter hand så kom begreppet att omfatta all konst under den här perioden. Barocken delas även vanligtvis in i tre delar; ungbarock, högbarock och senbarock.
Barocken var överdådigare och kraftfullare än tidigare stilar. Den var full av dramatisk rörelse och våldsamma, berättande scener. I behandlingen av färg och ljus arbetade man med stora kontraster. Bildrummet var ofta asymmetriskt, oregelbundet, och det tidigare kontrollerade perspektivet var borta. Kompositionens branta diagonaler ökade dramatiken i bilden.
Landskap, genremåleri och stilleben blev vanliga motiv. Peter Paul Rubens inspirerades av renässansens mästare men kom att utveckla en egen stil. I målningen "The Consequences of War" (Krigets fasor) är krigsguden Mars huvudfigur. Kärleksgudinnan Venus försöker hejda hans framfart men hämndgudinnan Alekto drar med honom ut i strid.
Nästan alla större konstmuseum i Europa har minst en målning av Rubens i sina samlingar. Han var en färgens mästare. Med färgens hjälp återgav han skickligt olika material och ytor – skimrande rosa kvinnohud, mörkare manshud, sidentyger, hästkroppar och glimmande rustningar. Och han målade allt, från porträtt till religiösa och historiska scener.
Nästan alla större konstmuseum i Europa har minst en målning av Rubens i sina samlingar. Han var en färgens mästare. Med färgens hjälp återgav han skickligt olika material och ytor – skimrande rosa kvinnohud, mörkare manshud, sidentyger, hästkroppar och glimmande rustningar. Och han målade allt, från porträtt till religiösa och historiska scener.
Den holländske konstnären Jan Vermeer van Delft målade vardagsinteriörer som är förtrollande vackra i sin enkelhet. Jan Vermeer van Delft arbetade långsamt och metodiskt och det finns därför inte så många kända bilder av honom. Han försörjde sin familj som värdshusvärd och konsthandlare, inte som konstnär.
Här ser du Jan Vermeers van Delft bild av en kökspiga som häller upp mjölk. Det finns ett andligt lugn i den strama och noggranna interiören som gör bilden tidlös. Genom det klara ljuset som faller in genom fönstret framstår det grova gula bluslivet, det blå arbetsförklädet och de enkla föremålen nästan överjordiskt sköna. |
Rembrandt van Rijn var under 1600‐talets första hälft en av Hollands främsta konstnärer. Rembrandt skapade sig sin berömmelse genom grupporträttet ”Dotktor Tulps anatomilektion” (1632). Målningen kännetecknas av en krass naturalism; dr Nicolaes Tulp är i färd med att inför sina nyfikna publik demonstrera hur den muskel fungerar som han just frilagt vid obduktionen av kroppen framför sig.
Rembrandt var den förste att fastställa att själva färgpåläggningen, ljuset och färgen kan betyda lika mycket som själva motivet. Denna inställning gjorde det möjligt för honom att bryta med kompositionslagarna och skapa nya spännande motiv, baserade på hans stora känslighet.
Under sin tid så målade Rembrandt över 100 st. olika självporträtt, och i ett av de första, från 1629, behärskar han helt och hållet ljuset som uttrycksmedel. |
|
1642 utförde han sitt mest berömda verk, ”Nattvakten” (eg. Kapten Banning Cocqs skyttegille), man trodde länge att det rörde sig om en nattlig scen på grund av omfernissning och länge samlad smuts. Först 1947 fick målningen en ordentlig rengöring, och då uppenbarade sig en enastående målning i sin lysande färgbehandling och ljus-mörker kontraster. Men sedan kom en smakförändring och han förlorade sin tidigare starka ställning.